Source: Dagens Nyheter
Jenny Nyman
07.06.2022
PRESS TEXT
Det egensnickrade, mjölkvita huset på Krimhalvöns sydspets står nu tomt. Efter att polisen vid krigsutbrottet rivit sönder deras papper tog det en månad för familjen att lyckas lämna den ryskannekterade hamnstaden Sevastopol. Konstnären Kateryna Seheda med dotter, make och hund kom i mitten av maj till den idylliska, sörmländska landsbygden för att göra konst.
Labradoren Glashas svarta päls glänser där hon ligger med huvudet mot farstutrappen. Sexåriga Lisa håller sig blygt intill mamma Katerynas ben. När vi går nedför backen mot konstnärsstudion, en omgjord lada i rött, vill dottern bestämt följa med. När hon i stället blir ivägskickad på hundpromenad med pappa Denys bryter tårarna fram.
– Hon är alltid så mammig. Det är kanske för att vi har varit så nära varandra under hela den här tiden, säger Kateryna Seheda.
Här har konstnärerna Theresa och Stefan Lekberg öppnat dörrarna till sitt konstnärsresidens, en plats för konst- och kulturutövare att bo och arbeta, för konstnärer som flyr på grund av kriget i Ukraina. I det landsomfattande nätverket Swedish artist residency network (Swan) har över 50 medlemmar erbjudit att ställa om sina verksamheter till nödresidens sedan kriget bröt ut. Redan nu är 16 ukrainska kulturutövare på plats runt om i Sverige, och ytterligare 24 är på väg. Nätverket har också tagit emot ett fåtal regimkritiska, ryska kulturskapare.
Campingplatsen bredvid gården har sedan en knapp månad tillbaka börjat fyllas med husbilar och möbler av plast. En vit flagga smattrar i den tilltagande blåsten. Inne i konstnärsstudion hänger en frän lukt av lösningsmedel i luften, och ett par hundra meter bort speglas de lätt värmande solstrålarna på Östersjöns vågor.
– För första gången på åtta år känner jag hopp om framtiden. Men all den här erfarenheten och smärtan kommer alltid finnas med mig, säger den ukrainska konstnären.
Hundratals mil bort, i hamnstaden Sevastopol på Krimhalvön, står det andra huset kvar. Huset i medelhavsstil som Kateryna och hennes make Denys själva lade fyra år på att bygga. Med vita fönsterkarmar inomhus, och blåa utomhus för att matcha Svarta havet som skymtade om de klättrade upp på vinden.
Kateryna Seheda går mellan de röda husen med vita knutar iklädd löst sittande jeans och en turkos jacka. Det blonda håret är klippt i en kort page. På fötterna bär hon en klarröd variant av gummitofflorna som i Sverige fått namn efter hockeylegenden Peter ”Foppa” Forsberg. När våra kaffekoppar är urdruckna börjar hon röja i köket och diska undan.
– Nej, det där behöver du inte göra, säger Theresa Lekberg.
– Jag vill hjälpa till. Jag får hjälp av dig med så mycket nu, svarar hon ödmjukt tillbaka.
Hennes historia, både den personliga och den konstnärliga, börjar på och präglas av livet på Krim. Hon beskriver de åtta åren som gått sedan annekteringen som att leva som gisslan. Men trots det ville de inte lämna halvön.
Hennes 95-åriga mormor som uppfostrat henne bodde fortfarande kvar. Och den mäktiga staden Sevastopol med ett utbrett hav och höga, karga berg var deras hem. Varje detalj på huset de började bygga 2014 gjordes med kärlek. I huset hade dottern Lisa pianolektioner, och det var där Kateryna skapade sin konst – textilinstallationer och målningar av tvistade, hopslingrade och defekta kroppar. Men det var också platsen där hon hörde fönstren skaka när bombflygplan åkte förbi.
– Jag skulle beskriva platsen som väldigt vacker, men väldigt hemsk, säger Kateryna.
Försörjd av sin make Denys som arbetar med it kunde hon ägna sig på heltid åt konsten. Själv har hon aldrig dragit in pengar på den – och hon beskriver en stor ensamhet i sitt skapande på ryskannekterad mark.
– Jag var ingen, jag hade inga utställningar, det fanns inget konstnärligt sammanhang. Jag hade bara mitt hem, mitt hus och min familj, säger hon och fortsätter:
– Det fanns ingen möjlighet att leva ett fullständigt liv. Vi hade inte ordentliga kontakter med yttervärlden under den här tiden. Det var som ett liv utan färg.
Kateryna pratar ryska under intervjun. Vi får via telefon översättningshjälp av Liuba Socican, en konstvetare som hjälpt nätverket Swan som tolk sedan kriget bröt ut. Under samtalet tycks Kateryna samlad och svarar tydligt och rakt på alla frågor. Kanske är det språkbarriären mellan oss som får henne att verka sammanhållen, för senare berättar hon att det är upprivande att genomleva alla minnen och att hon får kämpa för att hålla tillbaka tårarna.
Under åren efter 2014 förvandlades Sevastopol till en krigszon fylld av militärteknik och soldater, säger hon. Och strax före krigsutbrottet den 24 februari började familjen ändå titta på hus utanför Kiev, i den i dag så sönderbombade förstaden Irpin. Sedan inledde Ryssland sitt storskaliga anfallskrig och allt förändrades.
– När kriget kom började jag skaka väldigt mycket, och jag har astma så jag kände att jag inte kunde andas. Men min astmamedicin hjälpte inte. Jag kunde inte sova, och hörde om nätterna hur bombflygplan flög över vårt hem upp mot Ukraina.
Familjen bestämde genast att de ville fly. Men eftersom deras bil har en ukrainsk registreringsskylt blev de stoppade av polis för att visa sin deklaration som krävs vid gränsen. I stället för att släppa förbi dem rev polisen sönder deras papper. Sedan försvann också hennes pass. Hon är övertygad om att det stals av hennes svärmor som inte ville att de skulle åka.
– Det tog en månad att ordna alla dokument. Men på månadsdagen, den 24 mars, befann vi oss på gränsen till Estland.
Parallellt med detta, i samband med krigsutbrottet, grodde känslan av maktlöshet i Theresa Lekberg och hennes make Stefan. De driver tillsammans konstnärsresidenset Art See Ocean utanför Trosa, där konstnärer vanligtvis kommer för att bo och arbeta några månader om året.
Theresa Lekberg sitter i programrådet för nätverket Swan som samlar arrangörer av konstnärsresidens i Sverige. Fyra dagar efter krigsutbrottet föreslog hon under ett möte en nationell satsning på att ställa om till nödresidens för flyende kulturskapare.
– Jag presenterade idén med budget och hela köret, och alla sade ja direkt. Energin från att man är förtvivlad och känner vanmakt fick ett utlopp, säger Theresa Lekberg.
Nästan omgående hade 25 konstnärsresidens anmält intresse och flera regioner hade hoppat på satsningen. Nätverket har sedan dess fått totalt över fyra miljoner kronor i stöd från Kulturrådet, regeringen och Postkodstiftelsen. Pengarna går bland annat till att betala konstnärernas resor till Sverige, till boende och material, och till ersättning för värdarna. Målet är att de som kommer till ett residens ska kunna stanna i minst tre månader.
– Det var någon som sade till mig att ”konsten är inte i krig”. Men det stämmer ju inte. Det här handlar om att skydda kulturskapare, konst och ett kulturarv som har jätteviktiga samhällsfunktioner. Kulturrådet och andra stöttar vanligtvis svenska kulturaktörer. Nu kan vi göra det även för ukrainska kulturskapare, säger Theresa Lekberg.
Hittills har nätverket kunnat ta emot alla som söker genom sitt samarbete med den internationella aktören Artists at risk. Theresa Lekberg säger att det inte är viktigare att stötta kulturskapare än andra ukrainare – men att nätverket har resurserna för det ändamålet.
– Så för oss är det viktigt att kunna stötta just konstnärer. När det är krig är alla utsatta, men att kunna bevara en konstnärlig identitet och kunna fortsätta jobba i en sådan här extremt hemsk situation kan vara livsavgörande. Sedan vet ingen hur man reagerar i ett sådant här traumatiskt läge.
Det finns därför inga krav på att de som kommer måste producera.
– Den här tiden är egentligen en liten bubbla för att kunna få fast mark under fötterna. Personer på residenset kan hjälpa de som kommer hit in i samhället, med Migrationsverket och med kontakter.
När Kateryna och Denys Seheda åkte till Estland den 24 mars hade de packat sina viktigaste ägodelar i sin silvriga Ford – inklusive Katerynas konstinstallationer i tyg. Tillsammans med dottern Lisa och hunden Glasha flyttade de in på ett hotell för flyktingar. Där bodde de i en och en halv månad, men under tiden började det klia i fingrarna på konstnären.
– Jag kände fort att jag ville skapa, och det fanns inte möjligheter till det på hotellet, säger hon.
Hon kontaktade då Artists at risk, angav att hon helst ville komma till Sverige och blev senare kontaktad av Theresa Lekberg som erbjöd henne och familjen en plats.
– Egentligen skulle det kanske inte ha spelat någon roll, men jag ville gärna hamna i Sverige för jag gillar minimalism, skandinavisk design och den vackra naturen.
Hon tycker att det har saknats återhållsamhet i sitt konstnärskap. De senaste åren har det kommit ut ”för mycket” smärta i skapandet, ”för mycket” blodröd färg i den bildkonst och textilkonst hon gör med den mänskliga kroppen som utgångspunkt.
– Det konstverk jag ska göra här på residenset kommer också vara hemskt. Det kommer vara hemskt rent visuellt, och tungt känslomässigt. Men jag vill också komplettera det med hopp.
Den sista helgen i maj ställde Kateryna Seheda ut sin konst på konstmässan Supermarket – Stockholm independent art fair tillsammans med Kievgalleriet Garage33.Gallery-Shelter. Duon Maria Kulikovska och Uleg Vinnichenko bakom galleriet frågade redan i januari i år om Kateryna ville ställa ut sin konst i Stockholm. Trots kriget fullföljde de planerna. Hon beskriver det som en fantastisk men udda känsla att ha fått se sin konst bland andra verk, eftersom hon själv känt sig avskärmad i åtta år.
– Jag fick se så många olika gallerier från olika länder, och det gjorde mig väldigt glad.
Vad som händer efter hennes tre månader, och kanske fler, på konstnärsresidenset i Nynäs Sandvik är fortfarande ovisst. Jag frågar om hon tror sig vilja åka tillbaka till Ukraina. Hon svarar tvekande och återvänder i tanken till det egensnickrade, mjölkvita huset med blå fönsterkarmar som fortfarande blickar ut mot Svarta havet.
– Det är en svår fråga. Jag vill åka hem till Ukraina, men jag vill inte åka hem till de ockuperade territorierna. Min högsta önskan är att Ukraina tar tillbaka Krim, och då kan jag återvända. Just nu gör det ont i hjärtat att tänka tillbaka på Krim och på mitt hem, säger Kateryna Seheda.
